våda, skulle inte en man från farmerna i Concords utkanter — trots alla tvingande göromål han beklagat sig över tidigare på dagen, inte en kvinna, inte en pojke tveka ett ögonblick att släppa allt det viktiga de hade för händer och rusa iväg efter ljudet, visst inte främst för att rädda egendom från elden, det får man bekänna, utan mycket mera för att se den brinna, när den nu ändå har fattat eld, och när envar ju vet att det inte var vi som tänt på — eller också för att se elden bli släckt och sen kunna säga att man varit med om detta, ifall det hela skötes bra; ja, om det så gällde själva bykyrkan. En man kan knappt ta en halvtimmas lur efter middagen utan att vid uppvaknandet lyfta på huvudet och fråga: »Några nyheter?» — liksom om resten av mänskligheten hållit vakt vid hans huvudgärd. Efter en natts vila äro nyheterna lika nödvändiga som frukosten. — »För Guds skull berätta mig vadhelst som hänt någon människa var som helst på jordklotet» — och så läser vederbörande vid sitt morgonkaffe, att någon person tidigare denna morgon fått sina ögon utrivna på Wachitofloden; och han tänker aldrig ett ögonblick på att han själv lever i en mörk och avgrundsdjup forntidsgrotta och därför själv har endast förkrympta synorgan.
Jag skulle för egen del utan olägenhet kunna undvara postkontoret. Så vitt jag förstår, gå endast ett fåtal viktiga meddelanden den vägen. Rätt besett, mottog jag aldrig i mitt liv mera än ett eller två brev som voro värda portot. Och jag är alldeles viss på, att jag aldrig
170
