ler på skenorna. Låt oss stå tidigt upp, och låt oss fasta, eller bryta vår fasta, sansat och ostört; låt sällskap komma och sällskap gå, klockor ringa och barn gråta — lå oss vara beslutna, att detta skall bli en verklig dag. Varför skulle vi sjunka redlöst och drivas med strömmen? Låt oss inte bli förvirrade och överväldigade i den fruktansvärda bränning och malström, som kallas middag, belägen vid ekvatorialbankarna. Klara detta försåt, så har du överstått de värsta, ty resten av vägen är nerförsbacke. Styr förbi med oslappnade nerver och med morgonhumöret i behåll och vänd bort blicken, bunden vid masten, som fordom Odysseus. Om lokomotivet visslar — låt det vissla vidare, tills det blir hest av ansträngning. Varför skulle vi börja springa, för att en klocka ringer? Låt oss tänka efter vad slags musik de härma. Låt oss komma i gång ordentligt och få våra fötter ned genom det lager av smuts och avfall, som hopas av meningar och fördomar, av tradition och inbillningar och falskt sken, detta alluvium som täcker jordklotet — låt oss komma genom Paris och London, genom New York och Boston och Concord, genom stat och kyrka, genom poesi och filosofi och religion, tills vi någonstans stöta på hård botten och urberg, som vi verkligen kunna kalla realitet, så att vi till sist kunna säga: »Detta är, så mycket står åtminstone fast»; då ha vi till sist något att begynna på, en plats nedom slam och frost och eld, en plats där man kan sätta en lyktpåle eller en mätare, inte en Nilmätare utan en Realitetsmätare, så att kommande släkten kunna få upplysning om hur
