tjockt lager av falska inbillningar och vanföreställningar som ansamlats från tid till tid. Om du står nära intill ett faktum, ansikte mot ansikte, glimmar solen på det på båda sidor som på en blottad klinga; du skall hänryckt känna dess egg klyva märg och hjärta och sålunda lycklig fullkomna ditt jordeliv. Gäller det liv eller död, kräva vi alltid endast det verkliga. Om vi verkligen hålla på att dö, låt oss då höra rosslandet i strupen och känna våra lemmar kallna; om vi däremot leva, låt oss då syssla med det som hör oss till!
Tiden är endast en bäck som jag håller på att meta i. Jag dricker ur den: men medan jag dricker framstupa, ser jag den sandiga bottnen och upptäcker hur grund den är. Det tunna flödet rinner bort; evigheten är kvar. Jag ville dricka djupare; kasta mitt metspö mot himlen, vars botten är stenig av stjärnor. Jag kan inte räkna en enda. Jag vet inte första bokstaven i alfabetet. Jag har alltid sörjt över att jag inte längre är så vis som jag var den dag jag föddes. Förståndet är ett eggjärn; det särskiljer och klyver sig väg in i tingens hemligheter. Jag önskar inte arbeta mer med mina händer än som är strängt nödvändigt. Mitt huvud är hand och fot. Instinkten säger mig, att mitt huvud är ett organ för grävandet av en lya, liksom vissa djur därtill använda klor och tryne; med huvudet skulle jag vilja göra min gång genom dessa kullar. Jag tror, att den rikaste malmådern är någonstans här i närheten; så dömer jag efter slagrutan och de tunna lyftande ångorna; och här vill jag begynna att gräva.
176
