ren, men de voro knappast ätliga. Sumak (Rhus glabra) växte i överflöd runt om huset, sköt upp genom en markfyllnad, som jag gjort, och nådde en höjd av fem till sex fot under första sommaren. Dess bredflikiga tropiska bladverk var egendomligt att betrakta. De stora knopparna, vilka plötsligt under våren sköto ut från kvistar som tycktes fullständigt förtorkade, utvecklade sig som genom magi till slanka ljusgröna, mjuka grenar, en tum i diameter; och ibland, när jag satt vid fönstret, blev jag vittne till hur hänsynslöst de växte och alltför mycket frestade sina svaga förgreningsställen, när plötsligt en ny och mjuk gren föll som en solfjäder till marken, bruten av sin egen tyngd fast inte en fläkt rördes. Bärmassorna, som när de blott varit blommor lockat till sig många bin, antogo under augusti långsamt den sammetslena djupröda färgen, varvid åter många grenar böjdes och knäcktes av den tunga bördan.
När jag sitter vid mitt fönster denna sommareftermiddag, kretsa hökar runt min röjning; skogsduvor, som två eller tre åt gången korsa mitt synfält eller oroligt vila sig bland furorna bakom huset, förläna luften en röst; en fiskgjuse gör ringar på dammens glasklara yta och hämtar upp en fisk; en mink kommer ut ur kärret nedanför min dörr och smyger sig på en groda vid stranden; starren bågnar under tyngden av sävsångare som fladdra hit och dit; och under sista halvtimman har jag hört ljudet av järnvägsvagnar, stundom döende bort, stundom åter tydligt hörbart som vingslag från sträckande änder — bringande resenärer från Boston till lands-
