bygden. Ty jag levde inte så avskild från världen som den pojken som fick plats i kommunens utkant men snart kom hem igen, alldeles nedbruten och hemsjuk; han hade aldrig tänkt sig en sådan tråkig avkrok; alla människor hade försvunnit, ja man kunde inte en gång höra lokomotivvisslan. Jag undrar om det numera finns en enda sådan plats i Massachusetts.
Fitchburgjärnvägen snuddar vid dammen några hundra famnar söder om min boplats. Jag tar vanligen min väg till byn längs dess spår, det är så att säga min förbindelselänk med yttervärlden. Männen på godstågen, som gå längs hela linjen, hälsa på mig som en gammal bekant, ty de möta mig så ofta och tro kanske att jag är någon anställd. Jag skulle önska vara spårförbättrare någonstans på jordens klot.
Lokomotivvisslan genomtränger mina skogar sommar och vinter med ett ljud likt visslingen från en hök, som seglar över en hönsgård, och underrättar mig att rastlösa storstadsköpmän anlända till staden, eller att affärs-
198
