luften hela vägen från Långa Varvet till Champlainsjön; det kommer mig att tänka på avlägsna länder, korallrev, indiska oceaner, tropiska luftstreck och jordklotets vida yta. Jag känner starkare att jag är en världsmedborgare, när jag ser de palmblad som skola skydda så många lingula huvuden i Nya England nästa sommar, när jag ser manillahampa och kokoskärnor, fat, säckar, skrot och rostig spik. Denna vagnslast med slitna segel är mera läslig och intressant än den skulle vara, om den förvandlats till papper och tryckta böcker. Vem kunde så vältaligt som dessa revor berätta om de stormar de mött? De äro korrekturark, som inte behöva rättas. Här kommer virke från Maines skogar, som inte drev till havs vid sista snösmältningen, ökat i värde med fyra dollars på tusen på grund av vad som verkligen drev till havs och blev sönderslaget; fur, gran, lärk — första, andra, tredje och fjärde kvaliteten — för kort tid sedan alla av samma kvalitet, vajande över björnen, älgen och cariboun. Här kommer lump i stora balar, av alla färger och sorter, slutstadiet vartill bomull och linne sjunker ner, klädedräktens sista förvandling av de mönster som nu inte längre utskrikas som civilisationens sista ord, utom kanske i Milwaukee — engelsk, fransk och amerikansk vara, flanell, kalikå, muslin — samlat från alla hörn av fattigdom och rikedom; det är allt nu på väg att förvandlas till färglöst papper, på vilket gudbevars kommer att tryckas berättelser ur verkliga livet, högt som lågt, grundade på verkliga fakta! Denna stängda vagn luktar torkad fisk, Nya Englands starka affärslukt, som kom-
204
