tion uttrycka, vad denna transcendentalism egentligen till sitt väsen är. Detta faktum är smärtsamt för idéhistorikern, som i stor utsträckning är hänvisad till att laborera med formler och slagord; men för den transcendentala rörelsen själv innebär förhållandet snarast ett plus. Den var alltför levande för att låta sig fångas i nät eller förstenas inom formlernas skal. Den sysslade med livet mera än med spekulationen. Den byggde sitt hus för att bo i. De teoretiska dekorationerna smyckade aldrig dess byggnad i större utsträckning än den praktiskt inriktade impulsen krävde. Ingen av transcendentalisterna föll på den idén att framlägga sin livsåskådning i något »system» — vilket alltid mer eller mindre får en karaktär av pretentiös humbug och lätt kommer att förhålla sig till de psykologiska realiteterna bakom systemets kuliss ungefär som en jubileumsutställning förhåller sig till det dagliga livet i ett industrisamhälle.
Emellertid äro auktoriteterna ense om, att transcendentalismen hade sitt upphov i vissa religiösa oroligheter, som i slutet av sjutton- och början av adertonhundratalet skakade den puritanska ortodoxin i Boston med omnejd. Meningsskiljaktigheter rörande treenigheten och Jesu gudom, efter allt att döma nästan identiska med de klassiska striderna mellan Athanasius och ärkekättaren Arius, ledde till organiserandet av en unitariansk sekt, som genom individuell tolerans och andliga intressen stack skarpt av mot Kalvins rättrogna menighet. Denna nya sekt omfattades endast av en minoritet och förblev i viss mån ett slutet brödraskap, som inte så mycket ådagalade
