sitta ensam med sina böcker och tankar natt och dag utan att förgås av övergivenhet och ledsnad; varvid han inte besinnar, att den intellektuellt sysselsatte, även när han sitter inomhus, fortfarande håller på med att plöja sina fält och fälla träd i sina skogar, som lantmannen i sina, och även söker samma förströelse och sällskap som denne, fast i en mera förtätad form.
Det vanliga umgänget är en allt för billig vara. Vi råkas med korta mellanrum och ha inte haft tid att förvärva oss något nytt värde för varandra. Vi råkas vid bordet tre gånger dagligen; det är ständigt samma smak av samma gamla rätt. Vi lära in ett antal regler, en överenskommen etikett, för att göra denna ideliga samvaro uthärdlig, så att vi inte skola råka i öppet krig. Vi mötas på posten, på promenaden, framför brasan — varje dag, varje kväll; vi leva hoppackat och äro i vägen för varandra, snubbla ständigt över varandra och förlora därigenom en god del av vår ömsesidiga aktning. Alla verkligt viktiga och hjärtliga meddelanden skulle kunna utföras med vida mindre antal sammanträffanden. Det skulle vara mycket bättre med endast en innevånare på var kvadratmil, som där jag bor. En människas värde sitter inte i skinnet, så att vi tvunget behöva vidröra varandra.
Jag har hört berättas om en man som gått vilse i skogarna och höll på att dö vid foten av ett träd; hans ensamhet skingrades av de omväxlande bilder, varmed hans sjuka inbillning på grund av hans andliga och kroppsliga svaghet omgav honom och vilka han antog vara
