utan någon särskild känsla av att ha kommit varandra särskilt nära. Många av våra hus, offentliga som privata, med sina nästan oräkneliga rum, sina höga hallar och sina källarvåningar med vinförråd och annan fredlig ammunition, förefalla mig orimligt stora i förhållande till sina innevånare. De äro så storslagna och praktfulla, att de senare ta sig ut endast som ohyra i deras vrår. När härolden basunar sin varning framför någon Tremonts eller Astors hus, förvånas jag vid att se att allt som kryper ut ur porten och fram över torget, synligt för alla människor, endast är en liten löjlig mus, som srart åter slinker in i något hål bland stenarna.
En olägenhet erfor jag ibland i ett så litet hus som mitt, nämligen svårigheten att komma på tillräckligt avstånd från min besökare, när vi börjat yttra djupa tankar i höga ord. Man behöver rum för sina tankar för att få deras segel i fullt manöverskick; man vill göra en lov eller två med dem, innan de styra mot sitt hamninlopp. Vår tankes kula måste ha övervunnit sin sidorörelse och rikoschettstöt samt fallit in i sin slutliga stadiga bana, innan den når åhörarens öra; eljest kanske den far ut igen på andra sidan hans huvud. Våra yttranden och sentenser saknade plats att utvecklas och formera sina kolonner i det trånga mellanrummet. Individer måste liksom nationer ha breda naturliga gränser samt till och med en neutral zon mellan varandra. Jag har med stor tillfredsställelse samtalat med en person tvärs över dammen. I mitt hus voro vi så nära varandra, att vi inte kunde börja lyssna — vi kunde inte tala lågt nog för
