att göra oss hörda, utan det var som när man kastar två stenar i dammen så nära varandra, att deras vågringar blandas samman. Om vi uteslutande äro talträngda samt yttra oss endast för bullrets skull, kunna vi med fördel stå nära inpå varandra så att andedräkten blandas; men om vi tala behärskat samt för tankeutbytets skull, önska vi ha större avstånd emellan, så att all animal hetta och fuktighet kan ha plats att försvinna. Om vi vilja njuta sällskap med det hos varandra, som gör sig förnimbart utan, eller vid sidan av varje slags tilltal, måste vi inte endast vara tysta utan dessutom så långt skilda åt, att vi inte på något sätt skulle kunna höra varandras röst. Bedömt efter denna norm, är samtal en uppfinning till fördel för dem, som äro lomhörda; men det finns många fina saker, som vi ej kunna utsäga om vi äro tvungna att skrika. När samtalet började röra sig på ett högre plan, började vi vanligen skjuta våra stolar baklänges, tills vi vidrörde väggarna på motsatta sidor, och sen fanns det inte utrymme nog.
Men mitt bästa rum, som alltid var redo för gäster och på vars matta solen sällan föll in, var furuskogen bak mitt hus. När förnämligare besökare anlände någon sommardag, tog jag dem dit, och en oskattbar tjänare sopade golvet och dammade möblemanget samt höll alla saker i ordning.
Om en ensam gäst anlände, deltog han ibland i min enkla måltid, och det medförde inte något avbrott i samtalet att passa på en omelett eller ge akt på svällandet av ett bröd i askan. Men om tjugo på en gång anlände
232
