och slogo sig ner i mitt hus, talades inte mer om middag än om det varit en fullständigt bortglömd vana; vi övade oss alla i avhållsamhet, och det kändes aldrig som ett brott mot gästfriheten utan som det lämpliga och passande tillvägagångssättet. Förbränningen och försvagandet av det fysiska liv, som så ofta behöver underhåll, tycktes märkvärdigt förminskade i dessa fall, och livskraften uthärdade det hela förträffligt. På detta sätt skulle jag kunna ta emot tusen så väl som tjugo; och om det någonsin hände, att någon gick hungrig och missnöjd från mitt hus efter att ha funnit mig hemma, försäkrar jag att den lidande hade all min sympati. Men så enkelt är det i alla fall, ehuru många husmödrar betvivla det, att sätta nya och bättre vanor i stället för de gamla. Ens sociala anseende behöver inte uteslutande baseras på de middagar man ger. För egen del hölls jag aldrig så effektivt borta från ett hus genom vilken Cerberus det vara månde, som genom det väsen man gjorde över att hålla mig kvar till middag, vilket jag ansåg för en mycket tydlig och hövlig vink att aldrig mer besvära detta värdfolk. Jag är besluten att aldrig mera spela med i sådana scener. Jag skulle vara glad att som motto över min stugdörr ha dessa rader av Spenser, vilka en av mina besökare en gång skrev ned på ett gult valnötsblad som han använde som visitkort:
»Till huset komna, fylla de var vrå.
Ej tom förströelse de här begärt.
En stunds svalt lugn är allt de önska få:
Bäst gästvänskap den vises själ har lärt.»
