Vem skulle väl uppenbara sig framför min bostad denna morgon om inte en man av sant homeriska mått — han hade ett så passande och poetiskt namn, att jag är ledsen att inte kunna sätta ut det här — en kanadensare, en timmerhuggare, som kan kanthugga femtio bjälkar på en dag, och vars senaste kvällsmat bestod av ett murmeldjur som hans hund fångat. Han hade till och med hört talas om Homeros — och »om inte böcker funnes» skulle han »inte veta vad man skulle ta sig till under regndagar», fast han säkert inte har läst igenom någon fullständigt sedan många regntider tillbaka. En präst, som till och med kunde uttala grekiska, lärde honom att läsa innantill i Nya testamentet i hans födelseby långt uppe i norr; och nu måste jag, medan han följer med i boken, översätta för honom Akilles’ förebråelser mot Patrokles för hans sorgsna uppsyn. — »Varför gråter du, Patrokles, som en ung flicka?»
»Kanske du ensam bland oss har förnummit ett budskap från Pythia?
Alltjämt säger man här, att Menoitios, sonen av Aktor,
lever samt Peleus, Aiakos’ son, myrmidonernas konung —
dessa två gamla, vars död skulle djupt oss båda bedrövat.»
»Detta är bra» — säger han. Han har en stor bunt bark av vit ek under armen, hopsamlad denna söndagsmorgon åt en sjuk person. »Jag kan inte tro att det är något ont i att samla sådant en helgdag», säger han. Homeros är för honom en stor författare, ehuru han inte bestämt vet vad hans skrifter handla om. Det skulle vara svårt att uppleta en mer enkel och naturlig människa. Laster och sjukdomar, som kasta en sådan trist
236
