skugga över världen, tycktes inte existera för hans vidkommande. Han var ungefär tjugoåtta år gammal och hade för ett dussin år sedan lämnat sitt kanadensiska fädernehem för att arbeta i Staterna, i hopp att slutligen få nog för att inköpa en gård, möjligen i sitt eget land. Han var stöpt i grövsta form: en kraftig men något obehändig kropp, som likväl bars upp med en viss grace; en tjock, solbränd hals, tovigt, mörkt hår samt blå ögon, som sågo tröga och sömntunga ut men då och då lystes upp av uttrycksfulla glimtar. Han bar en platt grå klädesmössa, en formlös ullfärgad rock samt grova stövlar. Han förtärde kött i stora kvantiteter och bar vanligen med sig sitt middagsmål några mils väg förbi mitt hus i ett bleckmått; det bestod av kallt kött, ofta av murmeldjur, samt dessutom kallt kaffe i en lerflaska, som dinglade i en rem vid hans bälte; stundom erbjöd han mig en munfull av detta. Han kom förbi tidigt, korsande mitt bönfält; men i hans sätt märktes intet av den iver att komma fort iväg till arbetet som de äkta yankees bruka lägga i dagen. Det var aldrig hans mening att överanstränga sig. Ofta kunde han lämna kvar sin matsäck i någon buske, när hans hund fångat en hare på vägen, samt gå tillbaka en mil eller mer till den gård, där han hyst in sig, för att hänga in den i källaren där, efter att först en halv timmes tid ha överlagt, om han inte lämpligen kunde sänka ned den i dammen till kvällsdags; sådana problem tyckte han om att länge begrunda. När han kom förbi om morgnarna, kunde han säga: »Vad här är gott om skogsduvor! Om det inte vore min
