och sydlig vind — fylld av änder och vildgäss som inte brytt sig om någon höstflyttning, när ännu sådana klara vatten kunde vara dem nog. Redan då hade den börjat rytmen av sina växlande vattenstånd, hade renat sitt vatten och förlänat det samma färger som det ännu har samt redan av himlen erhållit ett patent att vara världens enda Walden Pond och ensam bevara hemligheten att samla himmelsk dagg. Vem vet, i hur många ej längre ihågkomna folks litteratur denna har varit den kastaliska källan — eller vilka nymfer som rådde över den i Den Gyllene Åldern? Den är en juvel av yppersta klarhet, som Concord bär i sin krona.
Trots allt ha kanske de, som först kommo till denna källa, lämnat kvar ett intryck av sina fotspår. Jag har förvånats vid att upptäcka runtom dammen, även på de ställen där skog just huggits ned vid stranden, en smal, hyll-liknande stig längs den branta backsluttningen, ringlande efter markens ojämnheter, stundom nära strandbrädden, stundom avlägsnare, troligen lika gammal som människosläktet i denna nejd, upptrampad av urinnevånares jaktflockar och ännu då och då tillfälligtvis beträdd av detta lands nuvarande besittare. Den är särskilt urskiljbar, när man vintertiden står mitt på dammen strax efter ett lätt snöfall: då synes den som en klar böljande vit linje, skymd varken av buskar eller tuvor samt i ögonenfallande ännu på en kvartmils avstånd även på sträckor, som under sommaren knappt kunna märkas ens på mycket nära håll. Snön avtrycker den så att säga på nytt i vit sättning. Kanske de utsmyckade villatomter,
