vid lågvatten. På den sida av dammen, där mitt hus är beläget, har ett bälte furor av femton fots höjd dödats och stjälpts överända samt en gräns så blivit satt för deras framträngande; deras storlek vittnar om hur lång tid som förflutit sedan vattnet förra gången nådde så högt. Genom dessa växlingar upprätthåller dammen sitt krav på en verklig strand och kommer skogens försök till inskränkning att stäckas. Det är sjöns läppar, på vilka intet skägg växer. Då och då slickar den sig om munnen. När vattnet framtränger på detta sätt, sända alar, sälgar och lönnar ut massor av långa röda rottrådar åt alla sidor i vattnet, upp till tre eller fyra fot från marken, i sin ansträngning att bibehålla sig; och jag har sett högvuxna bärbuskar runt stranden, vilka vanligtvis aldrig bära frukt, tyngda av bär under dessa förhållanden.
Många personer ha stått förvånade inför strandens regelbundna stensättning. Alla människor här i trakten känna till en gammal sägen — de gamla säga att de hört den berättas i sin ungdom — att indianerna en gång höllo ett stort möte på en kulle, som reste sig lika högt över dammen som dennas botten nu ligger djupt under markytan, och att dessa indianer därvid hängåvo sig åt ogudaktiga utsvävningar — sägnen lyder så, ehuru det slagets synd aldrig legat för indianerna — och bäst som de voro sysselsatta med detta, skakades kullen och sjönk plötsligt, och endast en gammal kvinna vid namn Walden kom undan; efter henne blev dammen uppkallad. Man har framställt den förmodan, att när denna kulle skakade, rullade stenar nedför dess sida och kommo att ut-
262
