göra den nuvarande stranden. Så mycket är i varje fall säkert, att en gång fanns ingen damm här och nu finns en; och den indianska sägnen motsäger inte på något sätt mitt tal om den urgamle nybyggaren, som jag förut nämnt — han som så väl kommer ihåg hur han kom här med sin slagruta, såg en tunn dimma ringla över grästorven och märkte att hasselspöt envist pekade neråt, så att han genast beslöt sig för att gräva en källa här. Beträffande stenarna anse många, att man knappt kan förklara dem genom vattnets inverkan på de omgivande kullarna; men jag har lagt märke till att kullarna runt om innehålla samma slags rullsten, så att man till och med har varit tvungen att stapla upp stenrösen på ömse sidor om järnvägsskärningen vid dammens ena sida; vidare ligga stenarna talrikast på stranden på de platser, där strandsluttningen är brantast; därför utgöra olyckligtvis dessa stenar inte längre något mysterium för mig. Jag har upptäckt stensättaren. Om dammens namn inte härleddes från någon engelsk plats — Saffron Walden t. ex. — kulle man kunna tro att den ursprungligen kallades Den Kringmurade Dammen (Walled-in Pond).
Dammen var min färdiggrävda brunn. Under fyra månader på året är dess vatten lika kallt som det är klart hela året om; jag anser att det då är så utmärkt dricksvatten som något, troligen det bästa i denna trakt. Under sommaren blir Waldens vatten aldrig så varmt som annat vatten vilket utsatts för solen — detta beroende på dammens stora djup. Under den hetaste tiden brukade jag sätta ned ett ämbar fullt i min källare, där det av-
