norra och den vackert vågiga södra stranden, där uddarnas små ryggar sticka upp bakom varandra och ge ett intryck av att outforskade dälder ligga gömda mellan dem. Skogen har aldrig så god inramning och framstår aldrig så helt i sin skönhet, som när den ses från mitten av en liten sjö bland kullar som stiga upp från vattenbrynet; ty det speglande vattnet utgör inte allenast den bästa förgrunden i ett sådant fall, utan det ger även genom den ringlande strandlinjen den mest naturliga och tilltalande gränsen åt skogslandet bakom. Ingen hårdhet och ofullkomlighet framträder då i gränslinjen, såsom där yxan har röjt undan en del eller ett åkerfält tvärt gränsar upp till en skog. Träden ha gott utrymme att breda ut sig mot vattnet, och vart och ett sänder ut sina kraftigaste grenar i den riktningen. Naturen har där vävt en naturlig bård, och blicken stiger i harmonisk gradering från de låga snåren på stranden upp till de högsta träden bakom. Av människans hand märkas endast få spår. Vattnet spolar stranden som det gjorde för tusen år sedan.
En insjö utgör ett landskaps vackraste och mest karakteristiska drag. Den är jordens öga; och blickande in i detta mäter betraktaren djupet av sin egen natur. De strandälskande trädarterna närmast vattenbrynet äro de fina ögonhår, som kanta det, och de skogiga kullarna och stupen runt om äro dess skuggande ögonbryn.
Stående på den sandiga, jämna stranden en lugn septembereftermiddag, när en tunn rökslöja gör motsatta strandens linjer otydliga, har jag sett, varifrån uttrycket
