»en insjös glasklara yta» kommer. Ser man på vattenytan med huvudet vänt upp och ner, tar den sig ut som en hinna av finaste spindelväv utsträckt över dalen och glimmande mot de avlägsna furuskogarna, skiljande två olika skikt av atmosfären från varandra. Man kunde tro, att det läte sig göra att gå torr under denna ythinna bort till de motsatta strandkullarna och att svalorna, som glida fram för den, kunde slå sig ned där. De dyka också verkligen då och då ned under linjen, som av misstag, men bli hastigt varse sitt fel. När man ser över dammen mot väster, måste man använda båda händerna för att skydda ögonen mot såväl den verkliga solen som den reflekterade, ty de äro båda lika klara; och om man mellan dessa kritiskt granskar själva ytan, är den bokstavligen jämn som glas, utom där vatteninsekterna, som med jämna mellanrum förekomma spridda över hela ytan, genom sina rörelser i solen åstadkomma små gnistlika ringar, eller där kanske på något ställe en gräsand plockar sina fjädrar, eller där svalorna, som jag sade, glida så lågt att de snudda vid ytan. Kanhända en fisk också plötsligt beskriver en tre, fyra fots båge i luften: det blir en ljus blixt där den ryker upp och en annan där den försvinner; ibland kan man hinna fånga hela den silverglänsande båglinjen; och här och var flyter kanske något tisteldun på ytan, vilket fiskarna nappa efter, så att små ringar uppkomma runt omkring. Det hela är som smält glas, som avkylts utan att stelna, och de få ojämnheterna te sig rena och vackra liksom blåsor i glas. Ibland kan man upptäcka ett område av ännu
268
