och stammar komma och gå utan att förorena det. En sådan sjö är en spegel som ingen sten kan splittra, vars kvicksilver aldrig kan nötas bort och vars förgyllning naturen ständigt reparerar; inget damm, ingen storm kan fördunkla dess klarhet; all orenhet som kommer när den sjunker spårlöst i djupet under denna yta, som svepes och dammas av soldisets dammtrasa och morgonljusets vippa — och som inte bibehåller fläckar från någon andedräkt som kommer när den, utan själv sänder sin andedräkt att simma som skyar högt över ytan och likväl alltjämt reflekteras i dess djup.
En vattenrymd förråder den stämning, som härskar i luften; den mottar ständigt nytt liv och ny rörelse från ovan. Den bildar i naturen övergången från land till luft. På fasta landet är det endast träden och gräset som vaja, men här lever elementet självt med i luftens liv. Jag urskiljer, hur en vindil far över ytan, genom strimmor och flak av ljus. Det är märkvärdigt, att vi kunna se bort över ytans lufthölje mot fjärran och strax märka, hur en ännu lättare och rörligare ande kommer farande.
Spindlarna och vattenbaggarna försvinna på allvar i slutet av oktober, när de verkliga frostnätterna ta vid; sedan finns under hela november absolut intet, som under en lugn dag stör vattnets frid. En novembereftermiddag i lugnet efter en regnstorm som varat flera dagar, medan alltjämt himlen var fullständigt molntäckt och luften dimfylld, såg jag att dammen var utomordentligt stilla, så att det var svårt att urskilja ytan; men nu återkastade den inga glada oktoberfärger utan i stället
