och att han själv en gång sett den. Ibland flöt den nämligen upp nära stranden; men när man gick emot den, flöt den åter ut på djupt vatten och försvann. Det gladde mig att höra om den gamla ekstocken, vilken säkerligen hade efterträtt någon indiansk farkost av samma material men av mera fullkomnad tillverkning; den hade först varit ett träd på stranden, sedan fallit och flutit som stock under en människoålder och sålunda varit den mest passande farkosten för denna sjö. Jag kommer ihåg att när jag första gången såg ner i dessa djup, kunde ännu en hel del stammar otydligt urskiljas på bottnen, vilka antingen blåst omkull av sig själva eller också lämnats kvar på isen vid senaste trädfällning, när bränslet var billigare än nu; sedan dess ha de emellertid till största delen försvunnit.
När jag först paddlade en båt över Walden, var sjön fullständigt kringgärdad av täta och högvuxna skogar av ek och fur, och i några av dess små vikar hade vinrankor snott sig runt träden närmast vattnet samt bildat draperier, under vilka båten kunde passera. Kullarna som bilda dess stränder äro så branta, och skogen på dem stod så hög, att när man blickade över vattnet från västra sidan, såg det hela ut som ett slags amfiteater för något vildmarkens skådespel. Jag har tillbragt mången timme i yngre dagar med att flyta omkring på dammens yta efter vindens behag, sedan jag paddlat min båt till mitten och därefter sträckt ut mig på rygg över sätena — försjunken i vakna drömmar någon sommarförmiddag, ända tills jag väcktes av att båten skrapade mot sand och jag reste
274
