mig upp för att se efter till vilken strand ödet drivit mig; det var dagar, när lättjan var den mest tilltalande och lönande sysselsättningen. Mången gång har jag smugit iväg i sådana ärenden och föredragit att på detta sätt använda den mest skattade delen av en dag; ty jag var en rik man, inte penningrik men så mycket rikare på solskenstimmar och sommardagar, och den rikedomen använde jag slösande; och jag ångrar inte alls, att jag inte förbrukade fler av de dagarna i verkstaden eller i katedern. Men sen jag lämnade dessa stränder, ha timmerhuggarna alltmer lagt dem öde; under många år framåt ges nu inga tillfällen till kringirrande under skogens valv, med någon öppning här och där som låter vattnet skymta. Man får förlåta min sångmö, om hon hädanefter håller sig tyst. Hur skulle fåglarna kunna sjunga, sedan man huggit ner deras dungar?
De sjunkna trädstammarna på bottnen och den gamla ekstocken och de mörka skyddande skogarna ha nu försvunnit, och byinnevånarna, som knappt veta var Wal-
