den är belägen, gå inte hit för att dricka eller bada, utan tänka i stället på att leda detta vatten, som rätteligen skulle hållas lika heligt som Ganges, in till byn i en rörledning — för att diska tallrikar i! — för att förvärva sig sin Walden bara genom att vrida på en kran eller dra ut en tapp! Den helvetiska järnhäst, vars öronsönderslitande gnäggning höres runt hela kommunen, har grumlat Den Sjudande Källan med sin fot och har betat av alla skogarna runt Walden — denna Trojanska Häst, med tusen män i sin buk, uppfunnen av grekiska legoknektar. Var är landets hjälte och befriare, som är redo att rida fram genom Den Svarta Hålvägen och ränna en hämmande lans mellan revbenen på den uppsvällda draken?
Icke desto mindre är kanske Walden bland alla karaktärer, jag känt, den som bäst härdar ut och bäst bibehåller sin renhet. Många människor ha förlikats vid den, men få ha gjort sig förtjänta av en sådan ära. Ehuru timmerhuggarna skövlat först den ena stranden och sedan den andra, ehuru irländarna fört upp sina stior där järnvägen inkräktat stranden och isskärarna skummar den — trots allt detta är den själv oförändrad, samma vatten som mina ungdomliga ögon första gången sågo all förändringen är i mig. Den har inte lagt sig till med en enda stadigvarande åldersrynka efter alla sina skiftande minspel. Den är evigt ung, och jag kan alltjämt stå och se en svala sänka sig till ytan för att fånga en insekt, precis som för länge sedan. Detta slog mig på nytt i afton — liksom om jag inte hade sett den nästan
276
