fallit ned i vattnet och spolades upp vid mina fötter; och en dag, när jag kröp längs dess starrbevuxna strand, med det friska skummet blåsande i ansiktet, stötte jag på det förmultnade vraket av en båt, med sidorna borta och knappast något kvar utom det kvarblivna intrycket av dess flata botten bland säven; liksom kunde man alltjämt tydligt urskilja hela formen, som av en stor, förmultnad madrass med dess olika sömmar. Det var ett så anslående vrak som man någonsin kunde önska sig på en sjöstrand och hade lika goda lärdomar att ge. Nu är det endast växtmylla och ourskiljbar sjöstrand, genom vilken säv och kaveldun ha vuxit upp. Jag beundrade ofta våglinjerna på den sandiga bottnen på nordsidan av denna sjö, fasta och motståndskraftiga mot den vadandes fot genom vattnets långa tryck, samt säven, som växte i indiansk formation i buktande linjer motsvarande dessa vågränder, rad bakom rad, som om vågorna planterat dem. Där har jag också funnit, i betydande kvantiteter, ett slags märkvärdiga bollar, bestående av fint gräs eller rottrådar, kanske rötter av Eryocaulon, från en halv till fyra tum i diameter samt fullkomligt sfäriska. Dessa spolas fram och tillbaka i grunt vatten på sandbottnen och kastas stundom upp på land. Ibland äro de av gräs alltigenom, ibland ha de något sand i mitten. Man skulle först tro att de formats av vågornas rörelse, liksom en trindnött sten; men alla bestå av lika grovt material, halvtumlånga trådar, och de åstadkommas endast under en bestämd årstid. Dessutom tror jag att vågor inte så mycket åstadkomma ett fast material
