som besöka den, de blommor, som växa på dess stränder, eller efter någon urinnevånare, vars historia är sammanvävd med dess egen; och inte från honom, som inte hade annan rätt till den än ett papper, som en likasinnad granne eller magistratsperson givit honom — han som endast tänkte på dess penningvärde; han, vars närvaro kanske var en förbannelse för hela stranden; som sög ut jorden runt om och gärna skulle sugit ut vattnet också; som endast sörjde över att den inte var höäng eller tranbärsmosse — naturligtvis funnos i hans ögon inga uppvägande förtjänster; han skulle gärna tömt den och sålt vattnet för att komma åt gyttjan på bottnen. Ty detta vatten drev inte hans kvarn runt, och för honom innebar det alls ingen förmån att betrakta det. Jag vördar inte hans arbete, inte hans gård, där allt hade sitt bestämda pris, inte honom, som skulle bära landskapet, ja, sin Gud också, till marknaden, om han kunde få ordentligt betalt; som verkligen köper sin Gud på marknad, sådan den är; på vars egendom ingenting växer fritt — där fälten inte bära annan skörd, ängarna inga andra blommor, träden inga andra frukter än endast dollars; som själv inte älskar sina frukter, inte anser dem riktigt mognade, förrän de förvandlats till dollars. Giv mig den fattigdom, som vet vad sann rikedom vill säga! Farmare äro respektabla och intressanta i samma proportion som de äro fattiga. En mönstergård! — där huset står som en svamp på en gödselhög, med rum för människor, hästar, kor och svin, gränsande till varandra! Där människorna utgöra en andra kreatursbesättning!
