innan jag flyttade till skogarna. Jag tror inte jag är omänskligare än andra, men jag kunde likväl inte märka, att mina känslor vid fiskfångst upprördes nämnvärt. Jag kände medlidande varken med fiskarna eller med metmaskarna. Detta kom sig av vanan. Men beträffande fågelskytte, bar jag under de sista åren en bössa med mig endast under den förevändningen att jag studerade ornithologi, samt letade uteslutande efter nya och sällsynta fåglar. Men jag erkänner att jag nu lutar åt den åsikten, att det finns ett bättre sätt än detta att studera ornithologi. Detta andra sätt erfordrar så mycket noggrannare aktgivande på fåglarnas vanor, att jag, om också bara för den orsakens skull, villigt lämnat geväret hemma. Men trots alla invändningar som kunna framställas från humanitetssynpunkt, är jag likväl nödsakad att tvivla på att någon lika värdefull sport kan sättas i stället för dessa båda; och när några bland mina vänner ängsligt frågat mig beträffande sina pojkar, huruvida de borde tillåta dem att gå på jakt, har jag svarat ja — ihågkommande att det utgjorde en av de värdefullaste beståndsdelarna i min egen uppfostran — gör dem till jägare, låt vara endast sportsmän i början men kanske väldiga jägare inför Herren till slut, så att de inte längre skola finna något villebråd stort nog för dem i denna eller någon annan skogsmark utan slutligen bli jägare såväl som fiskare av människor. I detta avseende är jag fullt överens med Chaucers nunna, som
»ej ger ett hönsben för en text, om den
ej räknar jägare bland andans män».
