I varje individs historia, liksom i människosläktet, finns en period, när jägarna äro de »främsta männen», som Algonquinerna kallade dem. Vi måste känna med ömkan med den pojke, som aldrig avlossat en bössa, han är mindre mänsklig, och hans uppfostran har grovt vårdslösats. Detta var mitt svar beträffande de ungdomar, som hade intresse för denna verksamhet; jag kände mig viss på, att de snart skulle växa från den. Ingen mänsklig varelse, som lämnat bakom sig barndomens tanklöshet, skall av okynne vilja döda någon annan varelse, vilken håller fast vid livet med samma rätt som han själv gör. Haren som befinner sig i yttersta trångmål skriker precis som ett barn. Jag gör er uppmärksamma på, o mödrar, att mina sympatier inte alltid begränsas av de vanliga filantropiska skrankorna.
Sådan är oftast ynglingens första bekantskap med skogarna och med hans egen naturs mest ursprungliga del. Han går först dit som jägare eller fiskare för att slutligen, om han inom sig har fröet till ett bättre liv, förstå sin rätta kallelse, kanske som naturforskare, kanske som poet — varefter han lämnar bössa och fiskedon hemma vid sina strövtåg. Det stora flertalet människor förbli ständigt outvecklade i detta avseende. I en del länder utgör en jagande prästman ingen ovanlig syn; en dylik skulle kanske bli en bra vallhund, men han påminner inte mycket om Den Gode Herden. Det har förvånat mig när jag tänkt efter, att den enda verksamhet, som kommit besökande att stanna kvar vid Walden en halv dag, antingen familjefäder eller barn
290
