personlighet: »Han är kärnsund, av en sällsynt typ, med klart öga, hjälpsam hand och ädla uppsåt. Han sätter inga gränser för sitt liv, inte heller för naturens inverkan på honom själv; han är aldrig av överläggning och med berått mod påträngande, inbunden, asketisk eller fantastisk. Men han är ännu så länge en ganska kal kulle, som ljum vårluft inte hittat in till. Vad skulle likväl någon kamrat just nu kunna uträtta annat än att i förtid tämja denna väktare bland bergen? Det är bäst att han lämnas i fred bland den snö han trivs med. Han förmår känna vänskap, och han skall finna någon fri verksamhet som skall uppfostra honom. Det är inte någon jordmån för oranger och rosor utan lämpligare mark för blåbärsris, fur eller ljung.»
The Dial blev inte någon publiksuccès. Läsekretsen var aldrig stor och stod ej sällan rådvill och förargad inför transcendentalisternas djupsinnigheter, vilka ofta framfördes i en mycket äventyrlig terminologi, påminnande om Coleridge som religionsfilosof; Emerson själv, som inte alltid hörde till de lättfattligaste, blev ibland betänksam inför yngre krafters mystiska utbrott; endast Amos Bronson Alcott klagade allt emellanåt, att tidskriften var flack, belletristisk och konventionell samt publicerade som hjälp några »Orfiska Utsagor», vilka i fråga om obegriplighet ställde allt annat i hopplöst skymundan. Efter två år, när ställningen började bli alltmer besvärlig, avgick Margaret Fuller från redaktörsposten, och Emerson övertog därefter personligen ledningen. Thoreau blev hans medhjälpare och skötte ibland, när Emerson
28
