extas. Memorandum: Ett försummat tillfälle kommr aldrig tillbaka.
Poeten. — Hur är det, eremit, kommer jag för snart? Jag har letat samman tretton stycken, utom åtskilliga som gått sönder eller äro för små; men de duga till den smärre fisken; de täcka inte hela kroken så mycket. Maskar från byn äro alldeles för stora; en löja kan få ett skrovmål av en sådan utan att nå in till hullingen.
Eremiten. — Det är bra, låt oss komma iväg! Ska vi gå till Concord? Där finns bra platser, om inte vattnet är för högt.
Hur kan det vara, att just de ting vi se omkring oss
utgöra en värld? Varför har människan just dessa
bestämda djur till sina grannar? Kunde inte en helt annan
varelse bebott detta hål, i stället för råttan som nu håller
till där? Jag är böjd att tro, att Pilpay[1] och hans
efterföljare ha använt djuren på det bästa sättet, ty de äro
alla i viss mån lastdjur, skapade för att bära en del av
våra tankar.
De möss som höllo till i mitt hus voro inte av det vanliga slaget, som påstås ha invandrat hit, utan av en vild inhemsk stam som inte finns i byn. Jag skickade en till en framstående naturvetenskapsman, som blev mycket intresserad. Under det jag byggde, hade en sitt bo under huset; och innan jag lagt innergolvet samt sopat ut spånorna, kom den redan punktligt fram vid
- ↑ Det traditionella namnet på författaren till en samling indiska djurfabler.
308
