Jag tog upp stickan med de tre jag särskilt beskrivet, bar in den och placerade den under ett glas på fönsterkarmen för att avvakta utgången. När jag höll ett förstoringsglas över den först nämnda röda myran, såg jag att den nu oförtrutet gnagde på ett av motståndarens framben efter att ha bitit av hans återstående känselspröt, ehuru dess eget bröst var helt uppfläkt så att allt vad inälvor den hade lågo blottade för den svartes käkar; den svartes bröstplåt var tydligen alltför hård att gnaga sönder; den svårt sårade rödes svarta ögonkarbunklar skeno av ett sådant raseri som endast krig förmår alstra. De höllo på under ytterligare en halv timme under glaset, och när jag nästa gång såg på dem, hade den svarte krigaren skilt båda sina motståndares huvuden från kropparna; de ännu levande huvudena hängde kvar på var sin sida av honom likt hemska troféer vid sadelknappen, tydligen fortfarande lika fastbitna som någonsin, och han försökte med svaga rörelser befria sig från dem, själv berövad känselspröten och samtliga ben utom ett samt kanske skadad på ytterligare några andra ställen; efter en halv timmas ansträngningar hade han äntligen gjort sig dem kvitt. Jag lyfte på glaset, och han gav sig iväg över fönsterposten i detta skamfilade tillstånd. Huruvida han slutligen överlevde den striden för att sedan tillbringa återstoden av sina dagar i något Invalidhotell, är mig inte bekant; men jag ansåg att hans stridbarhet inte skulle kunna vara till mycken nytta hädanefter. Jag kom aldrig underfund med, vilketdera partiet som vann seger, inte heller vilken krigs-
316
