växte ut i flikar på sidorna, tio eller tolv tum långa och ett par tum i bredd, samt att den blev som en muff under dess haka; dessa hudflikar voro mjuka på översidan men på undersidan fasta och toviga som filt; på våren föllo de av. Jag fick ett par av dessa »vingar», vilka jag ännu har kvar. Det finns inte något tecken till membran i dem. Några gissade, att denna katt till någon bråkdel härstammade från en flygande ekorre, vilket inte är helt otroligt, ty enligt fackmännen känner man exempel på fruktsamma hybrider mellan huskatt och mård. Detta skulle varit en katt av rätta sorten för mig, om jag brytt mig om att hålla mig med någon; ty varför skulle inte en poets katt vara bevingad likaväl som hans häst!
På hösten anlände som vanligt storlommen (Colymbus glacialis) för att rugga och bada i dammen; han kom skogarna att genljuda av sitt vilda skratt redan innan jag stigit upp på morgnarna. Vid ryktet om hans ankomst bli alla söndagsjägare upphetsade och ge sig åstad i vagn och till fots i flockar med precisionsgevär och spetskulor och kikare. De komma prasslande genom skogen som höstlöv, minst tio jägare för en lom. Några postera ut sig på ena sidan av dammen, andra på den andra, ty den stackars lommen kan inte vara allestädes frånvarande; när han dykt måste han komma upp på något ställe. Men så vaknar den hjälpande oktoberblåsten och skakar bladen och rör om i dammen, så att någon lom varken hörs eller syns, ehuru hans fiender svepa vattnet med sina kikare och komma skogarna att
