iväg som en fisk; ty han hade tid och skicklighet nog för att hinna göra ett besök på bottnen där dammen var som djupast. Det påstås, att lommar ha fångats i New York-sjöarna åttio fot under ytan på laxöringskrokar; visserligen är Walden djupare än så. Hur besynnerligt bör det inte te sig för fiskarna med denne groteske gäst från en annan värld ilande fram bland deras stim. Likväl föreföll det, som om han förmådde beräkna sin väg lika bra under vattnet som ovanpå, och han var mycket snabbare som undervattensimmare. Ett par gånger såg jag en lätt rörelse i vattnet, när han nalkades ytan för att endast ett ögonblick sticka upp huvudet och rekognoscera och så strax försvinna igen. Slutligen fann jag, att jag lika väl kunde vila på årorna som försöka följa honom; ty åter och åter, när jag som bäst spänt väntade hans uppdykande på en bestämd plats, ryckte jag till vid att höra hans ojordiska skratt bakom mig. Men hur kunde det vara att han efter så mycken list alltid förrådde sig så snart han dykt upp genom detta vida förnimbara skratt? Var inte redan det vita bröstet tillräckligt förrädiskt? Det var verkligen en löjlig lom, tyckte jag. Oftast kunde jag höra ljudet av vattnet, när han kom upp, så att jag redan därigenom blev underrättad. Men ännu efter en timma föreföll han fullkomligt oberörd, dök lika snabbt och sam längre än någonsin. Det var mörkvärdigt att se honom glida iväg med orört bröst när han kom till synes; han gjorde allt arbetet uteslutande med sina breda fötter därnere. Hans vanliga rop var detta demoniska
322
