skratt, där likväl något påminde om andra vattenfåglar; men ibland, när han mest framgångsrikt dragit mig vid näsan och kommit upp på stort avstånd, frambragte han ett utdraget, onaturligt skrän, som mera påminde om en vargs tjut än om något känt fågelläte; som när något djur sätter nosen mot marken och långsamt vrålar av alla krafter. Detta var hans riktiga lomrop — kanske det vildaste och ödsligaste ljud som någonsin höres i dessa trakter; det kom kullarna att genljuda vitt och brett. Jag kom till den slutsatsen, att han hånskrattade åt mina ansträngningar, lugnt förtröstande på sina egna hjälpmedel. Ehuru himlen vid detta tillfälle var fullständigt molnfri, var likväl vattnet så stilla, att jag kunde se honom bryta vattenspegeln, även när intet ljud förrått honom. Hans vita bröst, luftens stillhet och vattnets lugn utgjorde fördelar på min sida. Till sist, när han kommit upp ett hundratal famnar borta, gav han till ett av dessa utdragna tjut, liksom om han kallat lommarnas gud till sin hjälp; och omedelbart kom en vind från öster och krusade ytan, luften fylldes av dimlikt, drivande regn, och jag kände det som om lommens bön blivit hörd och hans gud var vred på mig; så lämnade jag honom och såg honom försvinna långt borta på den upprörda ytan.
Under höstdagar kunde jag i timtal sitta och betrakta änderna, hur de påpassligt gingo över stag och lade om kursen och höllo sig i mitten av dammen, utom räckhåll för söndagsjägarna — försiktighetsmått som de inte komma att behöva använda så ofta nere i Louisianas
