att frambesvärja de tidigare nybyggarna i denna skog. Många bland mina bekanta kunna ännu minnas en tid, när vägen som löper tätt förbi min boplats genljöd av skratt och samtal från närbelägna hus och när skogen på båda sidor om den var fläckad och rutad av små hus och täppor, ehuru för övrigt skogen då sträckte sig vidare och tätare åt alla håll. Jag kan själv minnas, när ännu vägen här och där var så smal, att furorna på båda kanter skrapade sidorna på en passerande schäs, och kvinnor och barn som vora tvungna att gå denna väg till Lincoln ensamma eller till fots gjorde det med rädsla och sprungo ofta en god del av sträckan. Ehuru endast en blygsam landsväg för samfärdseln med angränsande byar eller för framförandet av skogsmannens fora, har den likväl förr i världen mera än nu kunnat visa den resande vackra scenerier och dröjt länge kvar i hans minne. Där nu regelbundna odlade fält breda ut sig från byn till skogen, löpte den förr genom ett poppelkärr på ett underlag av stockar, vilkas rester tvivelsutan alltjämt ligga kvar under den nuvarande dammiga och breda vägen mellan Alms House Farm och Bristers Hill.
Öster om min bönodling, på andra sidan vägen, bodde Cato Ingraham, slav åt Duncan Ingraham, Esquire, en gentleman i byn Concord; denne lät uppföra ett hus åt sin slav och gav denne tillstånd att bo i Waldenskogarna — en Cato, inte Uticensis[1], utan Concordiensis. Några påstå att han var en guineaneger. Det finns nu
- ↑ Cato d. y. kallas Uticensis efter staden Utica, nära Karthago, platsen för hans berömda självmord.
326
