inte många kvar som komma ihåg hans lilla rödjning bland valnötsträden, vilka han lät växa upp tills han skulle bli gammal och behöva dem; men det blev en yngre och mera vitskinnad spekulant som fick dem till slut. Också denne bebor emellertid för närvarande ett lika trångt hus. Catos halvt utplånade källarhål finns ännu kvar, ehuru okänt för de flesta, emedan det döljes för den förbifarande av en skärm av furor. Det är nu fullt av glatta sumachbuskar (Rhus glabra); också ett av de tidigaste slagen gullris (Solidago stricta) växer där fredligt.
Tätt intill här, vid själva hörnet av min odling, hade Zalpha, en färgad kvinna, sin lilla stuga, varest hon spann lin åt grannarna och kom skogarna att eka av sin gälla sång, ty hon hade en anmärkningsvärt hög röst. Slutligen blev under kriget 1812 hennes stuga nedbränd av engelska soldater, fångar på paroll, under hennes frånvaro; och hennes katt och hund och höns blevo alla innebrända. Hennes tillvaro var hård och i viss mån omänsklig. En åldrig besökare av dessa skogar erinrar sig, att han en middag, när han passerade förbi hennes stuga, hörde henne mumla: »Ni äro alla ben, bara ben!» Jag har sett några tegel bland eksnåren där.
Nedåt vägen på vänster hand, på Bristers Hill, bodde Brister Freeman, »en händig neger», förr Squire Cummings slav — där ännu de äppelträd växa, vilka Brister planterat och ansat; de äro nu stora, åldriga träd, men deras frukter ha för mig alltjämt kvar en vild och kärv smak. För en tid sedan läste jag hans epitafium på
