Lincolns kyrkogård, bredvid några ovårdade gravkullar över brittiska grenadierer, som föllo under reträtten från Concord; där kallas han »Sippio Brister» — han hade verkligen någon rätt att kallas »Scipio Africanus» — »en man av färg», liksom om han hunnit bli urblekt. Inskriften meddelade också med förvånande noggrannhet datum för hans död, vilket endast var ett indirekt sätt att upplysa mig om att han överhuvud existerat. Tillsammans med honom bodde Fenda, hans gästvänliga svarta hustru, som spådde i kort på ett gemytligt sätt — stor, rund och kolsvart, svartare än något av nattens barn, en så mörk fullmåne som aldrig förr eller senare lyst över Concords horisont.
Närmare in mot byn, på andra sidan vägen, kommer man till Breeds boplats, som låg just i skogsbrynet; det är en plats, som är berömd för allsköns upptåg av en viss demon, vilken inte hade något bestämt namn i den gamla mytologien, men som likväl spelade en framstående och märkvärdig roll i vårt Nya England och som i lika hög grad som någon annan mytologisk personlighet förtjänar att få sin biografi skriven; som först anländer förklädd till en vän eller som en lejd lustigkurre men som slutar med att mörda hela familjen — Nya Englands Whisky. Men historien skall inte ännu uppteckna de tragedier som utspelats här; någon tid bör först förflyta för att mildra dem och breda en försonande slöja över det hela. En otydlig och tvivelaktig tradition vill emellertid veta, att här en gång var platsen för en krog; källan är alltjämt densamma, som spädde ut resenärens
328
