destillat och förfriskade hans riddjur; här hälsade de vägfarande varandra, berättade och åhörde nyheter samt gåvo sig iväg på nytt.
Breeds hydda stod kvar ännu för ett tiotal år sedan, ehuru den sedan länge varit obebodd. Den var ungefär av samma storlek som min. Men om jag minns rätt, satte okynniga pojkar eld på den kvällen efter något val. Jag bodde då i en utkant av byn och hade just förlorat mig i Davenants Gondibert; det var den vintern jag gled så svårt av dåsighet och sömnsjuka — en åkomma, som jag inom parentes sagt aldrig visste om jag skulle anse som familjearv, då jag nämligen har en farbror som faller i sömn under det han håller på med att raka sig och som för att hålla sig vaken på söndagarna och värdigt begå sabbaten är nödsakad att sortera potatis i källaren — eller om jag skulle anse den som en följd av mitt försök att läsa igenom Chalmers kollektion av engelsk poesi utan att hoppa över något. Det var emellertid nära att göra kol på mig. Mitt huvud hade just sjunkit ner på Gondibert, när larmklockorna började ringa och inom kort brandsprutorna i vild fart komma framrullande, ledda av en oordnad flock pojkar och karlar; själv befann jag mig hastigt bland de främsta, sedan jag hoppat över en bäck. Vi trodde att det brann långt söderut bakom skogen — vi som sprungit efter eldsvådor förr — att det var en ladugård, bod eller hel gård som stod i lågor. »Det är Bakers lada!» ropade någon. — »Det är Codmans gård», vidhöll en annan. Och i detsamma sköto nya gnistor upp över skogen, som
