om ett tak störtat in, och vi hojtade alla: »Concord till hjälp!» Vagnar sköto förbi med ursinnig fart och tung passagerarlast; där fanns kanske bland andra också försäkringsbolagets ombud, som måste fram, om också brandplatsen var aldrig så långt borta; och allt emellanåt ringde brandmanskapets klocka ett stycke längre tillbaka, något lugnare och mera dämpat nu; sist bland alla kommo, som man sedan viskade man och man emellan, de individer, som tänt på huset samt först slagit alarm. Så störtade vi iväg som sanna idealister utan att bry oss om våra egna sinnens vittnesbörd, till dess vi vid en vägkrök hörde knastrandet från bränderna och kände eldens hetta från andra sidan en mur; med besvikelse funno vi att vi redan voro framme. Brandplatsens närhet avkylde helt hastigt vår iver. Först tänkte vi hälla innehållet i en groddamm över bränderna, men vi slutade med att låta elden brinna i fred; den hade redan hunnit så långt och hyddan var så värdelös. Och där stodo vi runt vår spruta, knuffade varandra, uttryckte våra åsikter med händerna som taltratt för munnen eller avhand-
330
