senare finna fröfästen strödda omkring i skogen i olika riktningar.
Slutligen anlände skrikorna, vilkas ostämda läten hörts långt innan, när de försiktigt färdats fram i grannskapet; på ett tjuvaktigt och lömskt sätt flaxa de från gren till gren, närmre och närmre, samt plocka upp de kärnor som ekorren strött omkring sig. Sedan de därpå slagit sig ner i någon fura, försöka de svälja en kärna som är alldeles för stor och hotar kväva dem; efter mycket besvär få de upp den igen och använda sedan en timma på att försöka knäcka den genom att hamra på den med näbben. De voro till hela sitt uppträdande tjuvar och jag hade ingen vidare aktning för dem; medan däremot ekorrarna, fast de till en början voro skygga, kommo till axen som för att taga för sig av vad som rätteligen tillhörde dem.
Under tiden kommo titorna i flockar, plockade upp de smulor som ekorrarna lämnat, flögo med dem till närmaste gren och placerade dem under sina klor; sedan hamrade de på dem med sina små näbbar, som om de jagat en insekt under barken, tills de voro tillräckligt sönderdelade för deras fina strupar. En liten flock av dessa småttingar kom varje dag för att leta upp ett middagsmål i min vedtrave eller bland smulorna vid min dörr, med tunna, svävande, läspande ljud eller med ett muntert day, day, day, eller, mera sällan, under vårlika dagar, med ett starkt sommarklart vi-vi från skogsbrynet. De blevo så orädda, att slutligen en slog sig ned på en famnfull ved, som jag bar in, och pickade
352
