bland träna utan rädsla. En gång har det hänt mig, att en sparv för ett ögonblick slagit ner på min axel medan jag höll på med hackning i en trädgård i byn, och jag kände detta som en större hedersbevisning än någon slags epålett, jag kunde burit. Ekorrarna blevo också med tiden helt orädda och hoppade ofta över min sko, när det var ginaste vägen.
När marken ännu inte var helt snötäckt, samt åter senare på vintern, när snön smält undan på min södra backsluttning och runt vedtraven, kommo rapphönsen fram ur skogen morgon och afton för att leta efter föda där. Vart man än går i skogarna, fara rapphönorna upp med surrande vingar och skaka ned snö från torra löv och kvistar högt uppe, som kommer silande ner bland solstrålarna som gyllne stoft. Denna duktiga fågel skrämmes inte bort av vintern. Den höljs ofta helt av drivor, och det påstås att den stundom under flykten störtar sig ned i den lösa snön och stannar där helt dold några dagar. Jag skrämde ofta upp dem även på öppna platser, när de vid solnedgången kommit fram ur skogen för att plocka knoppar på vildaplarna. De bruka regelbundet varje afton komma till vissa träd, där den sluge jägaren lurar på dem; och fruktträdgårdarna i byns utkanter skadas ofta härav avsevärt. Men hur som helst, jag är likväl glad att rapphönan finner sin föda. Den är Naturens egen fågel, som livnär sig av knoppar och dietisk dryck.
Under mörka vintermorgnar eller korta vintereftermiddagar hörde jag understundom något koppel hundar göra
