eller dess vattens levandegjorda fällning och utkristallisering. De äro naturligtvis Walden helt och hållet och alltigenom; de äro själva små Waldensjöar i djurriket — ett slags riktiga waldensare. Det är förvånande att de fångas här — att djupt nere i denna rymliga källa, långt under alla skramlande vagnar och guppande slädar längs Waldenvägen, denna stora guld- och smaragdfärgade fisk glider fram. Jag har aldrig fått syn på någon sådan i ett salustånd; den skulle dra allas blickar till sig där. Med några få konvulsiviska ryckningar ge de lätt upp andan — likt dödliga som i förtid kommit att utsättas för himlens alltför tunna luft.
Eftersom jag var ivrig att återfinna Waldens sedan länge förlorade botten, undersökte jag den omsorgsfullt med kompass och måttband och lodlina före islossningen våren 1846. Det har berättats en hel del om denna damms botten, eller rättare om frånvaron av dess botten, utan att man haft något klart faktum att gå efter. Det är egendomligt, hur länge människor äro redo att tro på ett vattens bottenlöshet utan att någonsin besvära sig med en lodning. Jag har besökt två sådana bottenlösa dammar under en promenad i grannskapet. Många ha trott, att Walden räckte tvärs igenom till globens andra sida. Några, som lagt sig framstupa på isen under en god stund och tittat ner genom detta förvillande medium, kanske till på köpet med vattniga ögon, och drivna till förhastade slutsatser genom sin fruktan att förkyla bröstet, ha urskilt »stora hål, i vilka man kunde köra in med ett hölass», om man hade någon
