jag att de hade för sig att »skumma» en nyodling på samma sätt som jag själv gjort, då de kanske ansågo att myllan var djup och att marken legat i träda länge nog. De meddelade, att en viss storgodsägare, som stod bakom det hela, hade för avsikt att fördubbla sin förmögenhet, vilken så vitt jag visste redan belöpte sig till någon halv miljon; men för att kunna täcka envar av sina många dollars med en ny, måste han taga av Walden dess enda rock, ja själva dess hud, mitt i en sträng vinter. De började sitt arbete genast, plöjde, harvade, vältade, allt i förträfflig ordning, som om de beslutat sig för att göra detta till en mönsterfarm; men när jag som bäst höll skarp utkik för att se efter, vilket slags utsäde de tänkte använda, började plötsligt ett lag av dem att kasta upp själva den iordningställda såningsmarken tätt vid min sida, med ett händigt ryck — rubb och stubb ända ned till alven, eller rättare till vattnet — ty de hade stött på mycket vattenrik mark; de togo med sig allt terra firma som fanns och släpade bort det i slädar; då gissade jag att de skuro torv i en mosse. Så kommo de och gingo varje dag vid ett särskilt tjut från lokomotivet; det föreföll mig som om de kommo från, och återvände till, någon trakt i polarregionerna, som en flock arktiska snöfåglar. Men ibland fick Walden sin lilla hämnd, och en arbetare som gick bakom sina dragare försvann plötsligt genom en spricka i marken ner mot Tartarus; och han som förut varit så kavat, blev plötsligt endast en stackars niondedel av en människa, förlorade nästan alla ljumma livsandar och var belåten
