det grova ängshöet i springorna, och hötapparna sedan täcktes med rimfrost och istappar, såg det ut som en vördnadsvärd mossbevuxen ruin, byggd av azurstrimmad marmor, en bostad åt Vintern, den gamle herrn vi se i almanackan, — hans villa, liksom om han haft för avsikt att slå sig ner på sommarnöje hos oss. De beräknade att inte tjugofem procent av detta skulle nå bestämmelseorterna och att två till tre procent skulle gå till spillo i fraktvagnarna. Emellertid fick en ännu större del av denna ishög en annan bestämmelse än den avsedda; ty vare sig det berodde på att isen icke befanns hålla sig så bra som väntat, emedan den innehöll för mycket luft, eller på någon annan orsak: den kom aldrig att fraktas till någon marknad. Denna hög, upplagd vintern 46—47 och uppskattad att innehålla tiotusen ton, övertäcktes slutligen med hö och bräder; och ehuru betäckningen togs bort följande juli, när en del av isen avhämtades, och återstoden sedan lämnades utsatt för solen, stod den kvar resten av denna sommar och över hela vintern och hade inte helt smält bort förrän september 1848. Så kom mesta delen åter till dammen.
Liksom vattnet har Waldens is, sedd på nära håll, en grön skiftning, men på något avstånd är den vackert blå, och man kan lätt skilja den från flodens vita is eller från den blekgröna isen från några av de andra dammarna. Ibland halkar ett sådant stort block ned från ismannens släde på bygatan och ligger sen kvar en vecka som en stor smaragd, ett föremål av intresse för
