Pond för att tillbringa dagen där, märkte jag till min förvåning, att när jag slog på isen med yxhammaren, genljöd den som en gonggong vida omkring, liksom om jag slagit på ett väl spänt trumskinn. Dammen började dåna ungefär en timma efter soluppgången, när den kände inflytandet från de solstrålar som kommo sneddande över kullarna; den sträckte på sig och gäspade som en vaknande människa med alltjämt stegrad bullersamhet, och detta fortfor under tre eller fyra timmar. Den tog en kort siesta vid middagstid och larmade sedan på nytt i kvällningen, när solen drog tillbaka sin värme. När vädret är stadigt under rätta tiden, avlossar dammen sin kvällssalut med stor regelbundenhet. Men mitt på dagen, när isen är full av springor och luften är mindre klar, har den fullkomligt förlorat sin resonans, och fiskar eller bisamråttor skulle då troligen inte bli dövade av ett slag på isytan. Fiskare påstå, att »dammens åska» skrämmer fiskarna, så att de inte nappa. Dammen larmar inte varje afton, och jag är inte i stånd att tillförlitligt förutsäga, när man skall vänta dess skott; men fast kanske inte jag är i stånd att förnimma någon ändring i vädret, kan den känna det. Vem skulle kunnat tro, att ett så stort och kallt och tjockhudat ting skulle vara så känsligt? Likväl har det sin lag, och i lydnad för den måste den larma lika nödvändigt som knopparna svälla i mars. Hela jordytan är levande och täckt med känselnerver. Den största sjö är lika känslig för atmosfäriska växlingar som den lilla kvicksilverkulan i termometern.
