Ett av de nöjen, min skogsvistelse skulle föra med sig, var att jag skulle ha tid och tillfälle att noga följa vårens ankomst. Såningom börjar isen i dammen bli som en vaxkaka, och jag kan trycka märken i den med min klack. Dimmor och regn och varmare sol hjälpas åt att smälta undan snön: ökningen i dagarnas längd börjar bli märkbar; och jag kan nu förutse, att jag skall genomleva vintern utan att behöva öka på min bränslehög, ty stora brasor behövas inte längre. Jag är på vaken utkik efter de första vårtecknen, för att få höra de första drillarna från någon återvänd fågel eller den strimmade ekorrens snatter, nu när hans vinterförråd bör vara ganska uttömda, eller se murmeldjuret kravla ut ur sitt vinteride. Den 13 mars, när jag redan hade hört sångsparven, sidensvansen och rödvingetrasten, var isen ännu en fot tjock. Efterhand som vädret blev varmare, frättes den inte märkbart bort av vattnet, smulades inte heller till drivis som i floder, utan fast den var alldeles borta på en famns bredd runt stranden, var mitten endast porös och vattenfylld, så att man kunde trampa genom den när den ännu var sex tum tjock; men nästa dags kväll kanske, efter ett varmt regn följt av dimma, var den fullständigt försvunnen, driven undan med dimman, helt som borttrollad. Ett år gick jag tvärs över dammens mitt endast fem dagar innan isen helt försvann.
Varje detalj, som står i sammanhang med floders och sjöars upptinande, är av största intresse för oss som leva i ett klimat av ytterligheter. När de varmare dagarna
386
