naken bygga upp en existens från början; hans experiment hade inte någon teoretiskt vetenskaplig bakgrund, som när arkeologer leka stenålder, klä sig i getskinn och fälla träd med flinta för att komma underfund med hur herrarna av Neanderthalras hade det ställt för sig. Thoreaus syfte var ett helt annat, både blygsammare och större; han ville till en början visa att en normal, händig och förnöjsam människa, som har sig själv att ta hand om och som vill ha tid och krafter över för intellektuella sysselsättningar, kan leva både hälsosamt och bekvämt och försörja sig helt och hållet själv med förvånansvärt ringa arbete utan att gå till några löjliga asketiska överdrifter. Men framför allt hade han ett personligt syfte, för honom det viktigare: han ville finna den miljö eller det plan, där hans andliga vitalitet var störst — där han ostörd kunde möta det fundamentala och eviga. — »Det mest uppmuntrande faktum jag känner till», säger han, »är att människan genom en medveten kraftansträngning förmår lyfta sig själv till ett högre plan — — Jag vill driva Concord, Massachusetts och amerikanarna bort ur mitt medvetande och vara vid klart förnuft någon stund varje dag. Jag önskar glömma bort en hel del av det vardagliga, alla låga, inskränkta och futtiga individer — och därför går jag ut till denna ensamhet, där tillvarons problem stå klarare framför mig.» Och i fråga om denna »lyftning till ett högre plan» skulle det till och med för den ovänlige och sofistiske Lowell varit hopplöst att söka påstå att inte Thoreau lyckats: beviset föreligger nämligen i form
