drev utan hinder från Sudbury, där han bodde, ner till Fair-Haven Pond, vilken han oväntat fann till största delen täckt med fast is. Det var en varm dag, och han förvånades över att se ett så stort isfält kvarliggande. Eftersom inga änder syntes till, gömde han sin båt på nordsidan av en ö i dammen och kröp därefter själv in bland några buskar på öns sydsida för att vänta på dem. Isen var borta närmast stranden, och mellan honom och isranden fanns ett bälte av varmt och lugnt vatten med dybotten, just sådan som änderna tycka om, och han tog för givet att några änder skulle slå ned där inom kort. När han legat stilla där en timma, hörde han ett lågt och som det tycktes mycket avlägset ljud, som var märkvärdigt fulltonande och gjorde ett starkt intryck; det liknade inte något ljud han någonsin hört, och det tillväxte efterhand i styrka och omfång som om det skulle sluta i någon stor katastrof — det blev till ett dystert dån och vinande som plötsligen kom honom att tro, att en sagolik härskara av fåglar nalkades för att slå ner, så att han upphetsad grep sin bössa och rusade upp med fart; men då fann han till sin förundran, att hela isfältet börjat röra sig, medan han låg där, och drivit in till stranden; ljudet hade uppkommit av att isranden skavde mot stranden — varvid den först endast sakta maldes sönder och smulades men slutligen vräktes in med stor kraft, så att flak staplades upp runt ön till betydande höjd, innan rörelsen avstannade.
Efterhand ha nu solens strålar nått den rätta vinkeln
388
