mot drivorna, varma vindar komma med dis och regn och de sista snöbankarna försvinna; och efter att ha uppsugit dimmorna småler solen mot ett land, fläckat i brunt och vitt och uppsändande varm rökelse; där tar sig vandraren fram från den ena fasta fläcken till den andra och hör den uppmuntrande musiken från tusen rännilar och småbäckar, vilkas ådror äro fyllda med vinterns blod som de äro i färd med att leda bort.
Få ting skänkte mig mera nöje än att observera de former, vilka upptöande sand och lera antaga när de flyta ner längs sidorna i en djup inskärning som järnvägen gör, där jag varje dag gick förbi på min väg till byn — ett fenomen som inte är så vanligt att få se i stor skala, ehuru antalet nyskurna sluttningar innehållande det rätta materialet måste avsevärt ha ökat sedan järnvägar kommo till. Materialet bestod av sand av olika finhet och av många rika färger, vanligtvis blandad med något lera. När frosten går ur marken på våren, och även under en tödag på vintern, börjar sanden flyta nedåt sluttningen som lava och bryter ibland fram genom snön samt breder ut sig på platser, där förr ingen sand fanns att se. Otaliga små strömmar flätas samman och korsa varandra och utgöra en sorts ny hybridform, som till hälften lyder lagarna för vattendrag, till hälften lagarna för växtlighet. Efterhand som massan flyter, tar den form av frodiga löv och rankor, staplar upp köttiga grenverk till en fots höjd och påminner, när man uppifrån betraktar den, om de flikade och lagervis skivlagda vävnadsmassorna hos vissa lavar;
