allvar, och hängåvo sig i stället åt ramsor av smädelser som voro oemotståndliga.
Vårens första sångfågel! Årets unga hopp, som hörs yngre än någonsin! De svaga silverdrillarna, hörda bortom halvtöade och fuktiga fält, från sidensvansen, sångsparven och rödvingetrasten, som om de sista vinterflagorna klingande föllo! Vad betyda just då historier, kronologier, traditioner och alla dylika skrivna uppenbarelser? Bäckarna gnola melodier och skratta övermodigt åt våren. Kärrhöken kretsar lågt över ängsmarken och spanar redan efter det första livstecknet bland tuvorna. Det bubblande ljudet från smältande snö höres från alla dalsänkor, och isen löses hastigt i dammarna. Gräset flammar upp på sluttningarna som en våreld liksom om jorden sände upp en inre hetta för att hälsa den återvändande solen; inte gul utan klargrön är färgen på dess eld: gräsbladet, den eviga ungdomens symbol, vajar som ett markens gröna band mot sommaren, hejdat av frosten då och då, men snart pressande sig fram på nytt, så att vinterns döda gräs reses som spjut av det nya livet inunder. Det gror så hejdlöst som rännilen sipprar fram ur marken. Det är nästan identiskt med markens vatten, ty under groningsdagarna i juni, när rännilarna äro torra, utgöra grässtråna vattnets kanaler, och år för år dricka hjordarna ur denna eviga gröna ström och skördarna hämtar därifrån i tid dessa hjordars vinterförråd.
Walden håller på att töa upp hastigt. Längs de norra och västra sidorna löper nu en öppen kanal, som är
396
