av Walden, som redan räknas bland litteraturens klassiska verk. Kände han sig inte själv ibland som Apollo, som tröttnat på Admetos’ hjordar och rymt tillbaka till Arkadien för att tävla med Pan på syrinx? Och har han inte i Walden givit oss full valuta för sin olovliga helg? Det finns fullt upp av dem som passa förträffligt att vakta korna och lägga nytt strö i båsen; men vem hanterar vassröret så bra som han?
»Vi kunna tolerera alla filosofiska riktningar — atomister, pneumatologister, ateister och teister — Plato, Aristoteles, Leucippus, Democritus, Pythagoras, Zoroaster och Confutse. Det är dessa personers attityd mera än något speciellt meddelande de göra, som drar oss till dem. Det är sant att mellan dem och deras uttolkare råder ändlös tvist. Men om det en gång gått därhän, att man börjat jämföra tolkningar, då ha alla parter fel. Som det är, förmår envar av dem lyfta upp oss till en lugn rymd, dit den minsta bubbla kan stiga så väl som den största, och förläna jord och himmel en ny färg. Varje uppriktig tanke är oemotståndlig.» (A Week on Concord River; Monday.) Besjälad av andan i denna hans förklaring får man taga del av även hans egen filosofi och inte förfalla till att över hövan tolka och systematisera den och strypa den med abstraktioner. Om någon plockat ut två sentenser ur hans text och påvisat att de stodo i uppenbar motsägelse till varandra, skulle förmodligen Thoreau svarat ungefär som Walt Whitman i ett liknande fall: »Motsäger jag mig själv? Gott; jag motsäger mig. Jag rymmer mångfalder.»
38
