inte den som tar slut vid Mississippi eller vid Stillahavskusten, inte heller den som leder till något utnött Kina eller Japan — utan den, som bildar en rak tangent till detta klot och som räcker sommar och vinter, dag och natt, tills solen gått ner, tills månen gått ner och tills slutligen jorden gått ner också.
Det påstås, att Mirabeau ägnade sig åt stråtrövaryrket »för att komma underfund med hur stor portion beslutsamhet som erfordrades för att ställa sig själv i avgjord opposition till samhällets heligaste lagar». Han förklarade, att »en soldat, som kämpar i leden, behöver inte äga hälften så mycket mod som en stråtrövare» — och att »heder och religiösa betänkligheter ha aldrig utgjort några hinder för ett fast beslut». Detta var företagsamt, så som världen nu är inrättad; och likväl var det förfelat, om inte desperat. En förnuftigare människa skulle ofta nog funnit sig i »avgjord opposition» till vad man kallar »samhällets heligaste lagar» — och detta genom åtlydande av ännu heligare lagar, vilket skulle ha satt henne i stånd att bedöma sitt mått av beslutsamhet utan att gå rövarnas väg. Det passar inte en man att försätta sig i en sådan situation gentemot samhället; utan han har att hålla sig kvar i den position, vari han finner sig försatt genom lydandet av sin egen personlighets lagar; och den lydnaden skall aldrig bringa honom i konflikt med en rättvis styrelse, om han tilläventyrs skulle råka på en sådan.
Jag lämnade skogarna av lika god anledning som jag flyttade ut till dem. Kanske syntes det mig, som om
410
